Archean Rocks Pretty-Peach
Stina
Ras: Labrador Retriever
Född: 2005/06/06
Mor: Crosswood Vanilla Heart
Far: SU(U)CH Bumpkin´s Gooseberry-fool
Uppfödare: Kennel Archean Rock´s
Ägare: Jenny Nömell (jag)
HD: grad B
ED: Ua
Ögon: Ua
Född: 2005/06/06
Mor: Crosswood Vanilla Heart
Far: SU(U)CH Bumpkin´s Gooseberry-fool
Uppfödare: Kennel Archean Rock´s
Ägare: Jenny Nömell (jag)
HD: grad B
ED: Ua
Ögon: Ua
gdgd
Om Stina!
Stina kom till mig lite av en slump faktist! Det har egentligen båda mina hundar gjort!
Jag hade länge letat hund, och även haft en hund på prov som det inte klickade med! Nu när jag äntligen FICK skaffa min alldeles egna hund så fanns den inte tyckte jag! Jag vill ha en äldre hund eftersom jag inte han med en valp just då! Syrrans man höll ett öra utåt mot ledarhunds kretsarna ifall att någon behövde omplaceras etc. Men inte mycket hände för stunden!
Till slut gav jag nästan upp och la det på hyllan för en stund.
Då en morgon ringer mobilen, varpå jag INTE vaknar! Det ringer och ringer...Sen får jag ett sms! Så när jag vaknat till så ser jag att det är syrran som ringt, och skickat sms!
Jag ringer upp och hon säger att det finns en gul 3 årig labradortik för omplacering hos en som utbildar ledarhundar. Hon klarade inte testet, och behövde alltså ett nytt permanent hem!
ÅH, tänkte jag! Jag vill GÄRNA ha henne på prov nån vecka!
Samma dag senare på eftermiddagen gick jag och min mamma över till syrran för att möta Emmelie(hundtränaren) och Stina!
Jag var så himla nervös, och benen bara skakade när vi stog där på uppfarten och vänta och vänta.
Hon var sen, och jag blev allt mer nervös. Jocke ringer henne(syrrans man) och hör att hon är påväg och precis hittat parkering.
Tillslut ser jag en kvinna komma på vägen. Lite närmare ser jag en gul glad labrador tik som strutta vid hennes sida!
Väl framme hälsa knappt Stina på någon av oss vuxna, det var mest barnen och Emmelie som var intressanta!
Hon berättade lite om Stina och varför hon inte klarat provet. HOn hade tydligen visat tecken på skotträdsla och varit aggressiv mot en man i ett foderhem hon haft.
VI bestämmer ialf att vi ska ha henne på prov en stund, och hon ger mig en påse mat, och kopplet, pussar Stina hejdå, och går!
Där stod jag, med en hund som nästan grät efter sin "matte". Man kände sig lite taskig faktist!
Vi gick ialf hemåt, och Stina var såååå lugn. Inge drag i kopplet, ingenting!
Väl hemma kom eldprovet med katterna. Hon titta inte ens emot dom. Hon tog ett varv och gick och la sig.
Till en början var vi HELT olika och förstod oss inte riktigt på varandra. Jag var glad, busig och ville ha lite fart, Stina helt tvärtemot!
Men dagarna flyter på, och vi finner ett band till varandra. Stina blev allt mer bekväm och busigare. Kommer aldrig glömma första gången jag släppt henne lös. Hon sprang med arslet i marken, runt runt runt! Hur länge som hällst!
Denna dag var även när jag kände att vi var helt rätt för varandra. Hon lugnade mig som den oroliga själv jag var då, och jag fick henne att släppa lite på tyglarna!
Denna dag ringde jag även och sa att Stina ska stanna här. Nu är hon MIN!
Stina har inte bara varit en hund för mig, utan även min terapihund. Jag har sedan många år tillbaka lidit av panikångest, socialfobi och emetofobi! Detta ledde till att jag inte levde som "Normala" gjorde. Kunde inte gå i köpcentrum, åka kommunalt, och massa andra saker. Men med Stina vid min sida kunde jag smått ta babysteg mot ett normalt liv igen. Och det kändes så otroligt underbart. Hon var så lugn, och när jag fick panikångest la hon sitt huvud i mitt knä, och låg där tills jag lugnat mig. När jag låg och grät i sängen på kvällarna hoppade hon upp och lade sig tätt emot mig!
Hon fungerade(och fungerar fortfarande) som en liten "varningsklocka" för mig. Hon känder på sig långt innan att en panikångest attack är påväg!
Kommer aldrig glömma när jag stod på en stege och målade fönster hos min bästa kompis. Hon kom från ingenstans, satte sig nära stegen så den ryckte till och kolla på mig. Verkligen STIRRA på mig, varpå jag säger "gå och lägg dig" men nej, inte det, hon satt kvar! Några minuter senare snurrar huvudet till, jag får hjärtklappning och blir kallsvettig och blek. DÅ satt hon kvar där men flyttade sig närmare och lade sitt stora huvud i knät på mig när jag satt mig på stegtrappan!
Ja, man kan nog säga att vi är ämnade för varandra! Hon var egentligen allt jag inte ville ha! :P Stor, fluffig, seg, inte alls så lekfull. Men det fanns något i hennes blick!
Idag är vi oskiljbara, och aldrig någonsin kan någon komma emellan oss.
Jag har hjälpt henne mot hennes rädslor, och hon hjälpt mig.
Mattes underbara tjej!
Vad som än händer står hon alltid där!
Min Stina! Bara MIN!
Matte älskar dig!
<3
Jag hade länge letat hund, och även haft en hund på prov som det inte klickade med! Nu när jag äntligen FICK skaffa min alldeles egna hund så fanns den inte tyckte jag! Jag vill ha en äldre hund eftersom jag inte han med en valp just då! Syrrans man höll ett öra utåt mot ledarhunds kretsarna ifall att någon behövde omplaceras etc. Men inte mycket hände för stunden!
Till slut gav jag nästan upp och la det på hyllan för en stund.
Då en morgon ringer mobilen, varpå jag INTE vaknar! Det ringer och ringer...Sen får jag ett sms! Så när jag vaknat till så ser jag att det är syrran som ringt, och skickat sms!
Jag ringer upp och hon säger att det finns en gul 3 årig labradortik för omplacering hos en som utbildar ledarhundar. Hon klarade inte testet, och behövde alltså ett nytt permanent hem!
ÅH, tänkte jag! Jag vill GÄRNA ha henne på prov nån vecka!
Samma dag senare på eftermiddagen gick jag och min mamma över till syrran för att möta Emmelie(hundtränaren) och Stina!
Jag var så himla nervös, och benen bara skakade när vi stog där på uppfarten och vänta och vänta.
Hon var sen, och jag blev allt mer nervös. Jocke ringer henne(syrrans man) och hör att hon är påväg och precis hittat parkering.
Tillslut ser jag en kvinna komma på vägen. Lite närmare ser jag en gul glad labrador tik som strutta vid hennes sida!
Väl framme hälsa knappt Stina på någon av oss vuxna, det var mest barnen och Emmelie som var intressanta!
Hon berättade lite om Stina och varför hon inte klarat provet. HOn hade tydligen visat tecken på skotträdsla och varit aggressiv mot en man i ett foderhem hon haft.
VI bestämmer ialf att vi ska ha henne på prov en stund, och hon ger mig en påse mat, och kopplet, pussar Stina hejdå, och går!
Där stod jag, med en hund som nästan grät efter sin "matte". Man kände sig lite taskig faktist!
Vi gick ialf hemåt, och Stina var såååå lugn. Inge drag i kopplet, ingenting!
Väl hemma kom eldprovet med katterna. Hon titta inte ens emot dom. Hon tog ett varv och gick och la sig.
Till en början var vi HELT olika och förstod oss inte riktigt på varandra. Jag var glad, busig och ville ha lite fart, Stina helt tvärtemot!
Men dagarna flyter på, och vi finner ett band till varandra. Stina blev allt mer bekväm och busigare. Kommer aldrig glömma första gången jag släppt henne lös. Hon sprang med arslet i marken, runt runt runt! Hur länge som hällst!
Denna dag var även när jag kände att vi var helt rätt för varandra. Hon lugnade mig som den oroliga själv jag var då, och jag fick henne att släppa lite på tyglarna!
Denna dag ringde jag även och sa att Stina ska stanna här. Nu är hon MIN!
Stina har inte bara varit en hund för mig, utan även min terapihund. Jag har sedan många år tillbaka lidit av panikångest, socialfobi och emetofobi! Detta ledde till att jag inte levde som "Normala" gjorde. Kunde inte gå i köpcentrum, åka kommunalt, och massa andra saker. Men med Stina vid min sida kunde jag smått ta babysteg mot ett normalt liv igen. Och det kändes så otroligt underbart. Hon var så lugn, och när jag fick panikångest la hon sitt huvud i mitt knä, och låg där tills jag lugnat mig. När jag låg och grät i sängen på kvällarna hoppade hon upp och lade sig tätt emot mig!
Hon fungerade(och fungerar fortfarande) som en liten "varningsklocka" för mig. Hon känder på sig långt innan att en panikångest attack är påväg!
Kommer aldrig glömma när jag stod på en stege och målade fönster hos min bästa kompis. Hon kom från ingenstans, satte sig nära stegen så den ryckte till och kolla på mig. Verkligen STIRRA på mig, varpå jag säger "gå och lägg dig" men nej, inte det, hon satt kvar! Några minuter senare snurrar huvudet till, jag får hjärtklappning och blir kallsvettig och blek. DÅ satt hon kvar där men flyttade sig närmare och lade sitt stora huvud i knät på mig när jag satt mig på stegtrappan!
Ja, man kan nog säga att vi är ämnade för varandra! Hon var egentligen allt jag inte ville ha! :P Stor, fluffig, seg, inte alls så lekfull. Men det fanns något i hennes blick!
Idag är vi oskiljbara, och aldrig någonsin kan någon komma emellan oss.
Jag har hjälpt henne mot hennes rädslor, och hon hjälpt mig.
Mattes underbara tjej!
Vad som än händer står hon alltid där!
Min Stina! Bara MIN!
Matte älskar dig!
<3